En avslutande exempel på GI-teorins begränsningar är frukt. Frukt har enligt GI-tabellerna ett mycket lågt glykemiskt index. Det förklarar man med att frukterna är rika på sockerarten fruktos, som behöver tid på sig för att nå ut i blodet. Jag vill sätta ett stort frågetecken för detta. Min erfarenhet är att frukt effektivt bryter en pågående viktminskning. Många viktminskare som jag brevväxlat med delar den erfarenheten.
    Observera att jag nu talar om människor som går ner i vikt med hjälp av naturligt ätande. Det är bara sådana jag brevväxlar med. För den som valt att svälta sig ner i vikt är frukt ett lämpligt födoämne. Det ger socker och vatten och i lyckliga fall en och annan vitamin.

VÅR ONATURLIGA FETMA
Fetma är onaturligt. Att vara konstant fet är ett onaturligt tillstånd, oavsett om man har tillgång till mycket eller lite mat.
Orsaken till fetma är inte överflöd på mat eller brist på motion, utan brist på förbränning. Den som bränner det han äter blir inte fet, oavsett hur mycket eller hur lite han äter. Den som inte förbränner det han äter blir fet, hur små portionerna än är.
    En antilop som strövar omkring mitt i maten dagarna i ända blir inte fet. En leopard som har fri tillgång till vilt blir inte fet. Ett lejon som ätit sig mätt dåsar i solen medan maten strövar förbi.
    En människa som lever ett modernt liv kan ses som ett lejon i en cirkusbur. Precis som lejonet är hon instängd i sin bur och berövad sitt naturliga liv. Buren må sedan heta lägenhet, bil, tunnelbana eller kontor. Låt oss studera hur lejonet och människan fungerar i sin fångenskap.
    Det är brist på motion som leder till fetma, säger många experter. Men då borde det inspärrade lejonet svälla över alla bräddar. Men lejonet håller formen, sålänge som det får kött. Kött är nämligen ett lejons naturliga föda. Med kött som näring reglerar lejonet sin kroppsvikt, även i en bur. Men ge lejonet fabrikstillverkat foder och det kommer att släpa buken i backen.
    Detsamma gäller för människan. En människa som äter det hon är avsedd att äta reglerar sin kroppsvikt själv. Hon blir varken fet eller mager. Men ge henne fabrikstillverkad och sockerstinn mat och hon får inte plats i sina byxor.
 

MIN MODELL FÖR NATURLIGT ÄTANDE        42

Vad ska människan äta?
Det för oss till den klassiska frågan: Är människan i huvudsak en köttätare, en växtätare eller en ätare av blandkost? Jag har debatterat den frågan med många människor som förfasat sig över min kost, och det slutar alltid med något som mest liknar religiösa diskussioner.
    Om vi ser det biologiskt så har människan i princip samma matsmältning som en varg. Vi har mindre magsäck, det är den enda väsentliga skillnaden. Vi kan äta samma mat som en varg och leva ett långt och hälsosamt liv på den kosten, under förutsättning att det ingår tillräckligt med fett. Det bevisar att vi är skapta för att äta kött.
    Hur är det då med växtnäring? Är vi skapta för att äta det också? Ett enkelt studium av den mänskliga matsmältningen visar att den i alla väsentliga avseenden avviker från växtätarnas. Vi har alltså begränsade möjligheter att tillgodogöra oss rå växtnäring. Sätt en människa i en grönskande djungel och hon svälter till döds.
    Nu har människan uppfunnit kokkonsten, men det är inte något som naturen räknat med. Vi kan överleva länge på tillagade växter, under förutsättning att vi får små tillskott av animalisk mat. Det är den flexibiliteten och anpassningsförmågan som gör att vi kunnat erövra större delen av jorden. Men mat som måste tillagas för att kunna smältas kan knappast beskrivas som naturlig mat.
    Den intressanta frågan är vad som händer när människan äter mat som na- turen inte har avsett för henne. Svaret får vi när vi tittar omkring oss. Vi upp- täcker snabbt att många klarar den onaturliga maten alldeles utmärkt, medan andra blir feta och sjuka. Om man tillhör dem som blir feta och sjuka av skräp- mat, så får man vanligen rekommendationen att äta mindre portioner. Det lig- ger något i det. Lite skräp är bättre än mycket skräp. Jag provade det receptet i många år, men det fungerade inte för mig. Därför övergick jag till att äta den mat som människodjuret är avsett att äta. Det var på det sättet jag åt mig frisk.
    Ändå tog jag inte steget fullt ut. Jag äter min biff stekt och jag lägger vitlökssmör på den. Det gjorde inte urfarfar. Men för mig räckte det med att kraftigt öka andelen av kött och fett i min kost. Sedan tog de inbyggda, viktreglerande mekanismerna över. Vi kan filosofera över hur dessa mekanismer ser ut, men de finns hos människan, precis som hos lejonet. Och de är väldigt effektiva.
    Enbart genom att byta kostinnehåll har jag gjort mig av med 60 kilos övervikt.

43        MIN MODELL FÖR NATURLIGT ÄTANDE